Att se livet från den mörka sidan


Publicerad av Sanna Håkansson, 9 Maj 2007 , i Dikter

Glädje förvandlades plötsligt till skräck. Med ett dovt ljud slog bilen hårt emot henne och den lilla som några sekunder tidigare varit full av liv, låg nu helt stilla på den hårda asfalten. En liten pöl av blod färgade det blonda håret rött. De vackra blå ögon som glittrat av liv och glädje, gav nu bara en stirrande, tom blick. Paniken omfamnade både föraren och modern. Trots att solen fortfarande sken, kändes ingen värme och sommarens alla dofter var plötsligt borta. Den lilla Julia var död. En chockad mor stod stilla och väntade på att vakna upp från mardrömmen, innan hon insåg att man inte kan vakna upp från verkligheten. Efter absolut tystnad hördes ett skärande skrik från modern. Hon skriker än idag av smärta, trots att ingen mer än hon själv kan höra det.
-”Samma tid på torsdag då?”, sa Ewa med ett vänligt leende och en förstående blick.
-”Ja, visst!”, svarade jag och tvingade fram ett leende, mest för artighetens skull. Efter att vi gått igenom de vanliga avslutningsrutinerna, då Ewa bett mig att vara rädd om mig, och jag nickat och sagt adjö, tog jag på mig min jacka och gick ut i snöovädret. Det blåste och kylan svepte sig omkring mig. Det var tomt på folk ute idag, förmodligen på grund av det obehagliga vädret. Jag gick förbi ett skyltfönster till en klädesaffär, där jag stannade upp ett tag. Den magra figuren med mörkt, risigt hår, lät sina blå ögon stirra på mig med en trött och tom blick. Tyvärr insåg jag att detta faktiskt var min egen spegelbild. Jag suckade uppgivet och fortsatte vidare. När jag passerade övergångsstället grep samma isande känsla som så många gånger förut tag mig och de smärtsamma minnena dök än en gång upp. Jag tog ett djupt andetag och höll andan tills jag kommit över vägen, men det fungerade inte heller denna gång. Smärtan var för stor för att kontrollera och jag stod stilla en lång stund innan jag torkade bort de brännande tårarna och fortsatte hemåt.
Ewa var en bra psykolog, men trots hennes förstående personlighet skulle hon aldrig kunna förstå den smärta och skuld jag bar på. Om bara John hade funnits, kanske sorgen hade varit lättare att bära. Då hade vi varit två som bar på samma sorg. Men nu var det inte så. Cancern tog hans liv när Julia var 2 år, och jag blev ensam med Julia. Trots att John var en underbar man, och vi varit gifta i 5 år, kändes sorgen och saknaden efter honom på något vis lättare att leva med, då jag hade Julia. Men det som hände två år senare blev mycket svårare att bära. Plötsligt hade jag ingen Julia att leva för, och nu, tre år senare, är känslorna desamma. Även om min hund Cleo fungerar som stöd i vissa tillfällen, är hennes medlidande inte tillräckligt för att dela min sorg. Cleo, som är en 3-årig Golden Retriever, har funnits vid min sida i snart två år nu, och såklart är hon en liten tröst. Julia hade älskat Cleo. Hon tjatade alltid om att få en hund som kunde vara hennes lekkamrat, men jag tyckte att hon var för liten för det. Hade jag vetat att Julia inte skulle bli äldre än 4 år, kunde jag gett henne hela världen om hon velat. Tänk vad lycklig Julia hade varit om jag låtit henne få en hundvalp innan händelsen. Händelsen som aldrig borde ha inträffat. Den händelse som jag, Erika Hellstrand, bär ansvaret för. Trots att jag var 29 år, kunde jag inte skydda henne från en så välkänd fara. Det är mitt fel att Julia aldrig mer ska skratta. Mitt fel att hon aldrig mer ska gråta. Att Julia aldrig mer kommer att finnas är mitt fel.
Cleo mötte mig i dörren. Hon stirrade på mig som om hon ville säga något i stil med ”välkommen hem” och viftade glatt på svansen.
-”Hej, Cleo. Är du hungrig gumman?”, sa jag och klappade Cleo på huvudet. Hon slickade min hand som en kort hälsning, innan hon gick in i köket. Klockan var redan fem på eftermiddagen, och efter att ha hängt av mig jackan drog jag en djup suck och blickade ut över lägenheten. Som så många gånger förut, en besvikelse. Allt såg ut som det brukade i den lilla 2:an, och trots alla tidningshögar som fanns lite här och var, fick man intrycket av att det var välstädat. Självklart var det egentligen inte det, det var bara möblerna och många av sakerna som platsade ganska bra in där det stod. Skulle man dock ta en närmare titt blev det svårt att undgå en smått bedrövad känsla över allt damm man upptäckte. Den bedrövade känslan lockade fram skuldkänslor över att man inte dammtorkat, så för att slippa både skuldkänslorna och dammtorkandet ljög man för sig själv och tänkte ”Men, det här såg ju faktiskt ändå rätt okej ut”, innan man gick någon annanstans och koncentrerade sig på att tro på sin egen lögn. Detta ledde till att man oplanerat gick in i något rum, dit man egentligen inte alls tänkt gå från början, helt utan någon aning om vad man tänkt göra innan det att man upptäckt dammet. Därför måste man gå tillbaka igen, för att påminnas om vad man skulle göra, men påminns såklart istället om dammet. Då struntar man både i dammet och i vad man skulle göra. När sedan hela dagen gått, och man, i vad som känns likt flera timmar, ligger vaken i sängen i väntan på att somna, ältar man fortfarande vad det var man skulle göra som man glömt. Precis innan man somnar, då man bestämt sig för att helt enkelt strunta i vad det var man glömde bort att göra, kommer man plötsligt på det och blir klarvaken. Först då inser man att det ändå är för sent för att göra det, och tänker att man kan skjuta upp det till morgondagen. När morgondagen kommer har man glömt det på nytt. Om man av förmodan ändå under dagens gång minns vad man glömt, upptäcker man än en gång dammet. Vid det laget är man inne i en sk. ”Ond cirkel” och man kan glömma att det man tänkt sig att man skulle få gjort, kommer inte att bli gjort på veckor, månader, eller i vissa fall t.o.m. år. Jag skrattade till tyst för mig själv när jag tänkte på hur rätt jag faktiskt hade angående denna tragikomiska vardagshändelse. Jag väcktes ur mina fantasilösa tankar då Cleo skällde till, antagligen satt hon redan och väntade vid matskålen på att få mat. Hon borde vara rätt hungrig vid det här laget. Jag gick in i köket som fortfarande luktade sedan gårdagens matlagning, då jag råkat bränna vid fiskpinnar och pulvermos. Cleo blev ivrig när hon såg att jag tog fram påsen med hundfoder, och viftade otåligt på svansen. När matskålen var fylld glufsade hon lugnt i sig fodret, med god matlust. Själv kände jag ingen större matlust, speciellt inte när Cleo så ouppfostrat åt av sin hundmat, då hon ofta tappade ut en del av maten ur munnen innan hon fortsatte på resten. Jag gick in i sovrummet och lade mig på sängen för att vila en stund. Istället började jag fundera över mitt liv och dess mening. Snart kom Cleo och hoppade upp i sängen för att lägga sig bredvid mig. Utan att jag varit riktigt medveten om det hade jag gråtit, och Cleo slickade ömt bort tårarna från mina kinder. Jag lade ena armen runt henne, och hon lät sitt huvud vila mot mitt bröst. Det påminde mig om att Julia brukade ligga på samma sätt, med huvudet vilat mot mitt bröst, medan jag försiktigt strök mina fingrar genom hennes mjuka, blonda hår, längs hennes lilla huvud. Julia brukade alltid sova tillsammans med mig, eftersom hon inte hade någon egen säng. Jag var heller inte speciellt engagerad i att köpa någon, för Julia ville inte ha en egen säng, utan ville hellre sova hos mig. Jag tittade på Cleo som somnat. Det var längesedan som jag besökt graven. Det smärtade så att se att grevstenen verkligen fanns. Vetskapen om Julias död uppenbarade sig ännu en gång inom mig, och som så många gånger förut grät jag mig tyst till sömns.
När jag vaknade sov Cleo fortfarande vid min sida. Jag såg på henne en lång stund och undrade om hon visste att hon kanske inte hade funnits idag om inte jag tagit hand om henne. Cleo var runt ett år när jag hittade henne letandes efter mat vid en kompost utanför någons hus. Jag tyckte så synd om den stackars utsvultna och övergivna hunden, så jag lockade till mig henne med hjälp av en limpa jag just köpt. Hon verkade gilla mig och jag blev fäst vid henne. Efter att ha ansökt om vårdnad, blev det tillslut jag som fick ta hand om henne.
Tyvärr är det kostsamt med hund, särskilt om man som jag är arbetslös och lever snålt på bidrag av olika slag. Jag har inte alltid levt så, men efter händelsen sa jag upp mig som veterinär för att inte påfresta min psykiska och fysiska hälsa. Det var Ewas idé och jag vet inte om det var en bra eller dålig idé, men det kändes bäst att lyssna till hennes råd. Numera känns det som om hennes råd inte betyder någonting. De är oftast desamma varje gång. Jag får ofta höra att jag ska kämpa vidare och försöka börja om mitt liv på nytt, för att inte påminnas om de smärtsamma stunder jag varit med om. Samtidigt som jag inte ska lämna allt bakom mig och låtsas som att ingenting har hänt, och att jag måste försöka acceptera det som hänt. ”Det var ju trots allt en olycka, det var inte på något sätt ditt fel” brukar hon säga när händelsen kommer på tal och jag berättar hur jag känner mig. Jag kommer aldrig att kunna förklara och ingen kommer någonsin kunna förstå.
Jag reste mig upp ur sängen för att gå och titta vad klockan var. Cleo vaknade när jag reste mig upp och följde efter mig likt en livvakt, strängt tillsagd att inte lämna mig ur sikte. Klockan i vardagsrummet visade kvart över tre, på natten. Jag satte mig i den utnötta fåtöljen som gått i arv sedan många år tillbaka och slog på tv:n. Cleo lade sig vid mina fötter, med huvudet sänkt och de trötta ögonen riktade mot tv:n. Hon tyckte om när vi tittade på tv tillsammans. På 4:an pågick en dokumentär som handlade om ett par med 7 barn. Paret verkade mycket positiva och trots att många av barnen skrek och sprang runt, utan att lyssna på vad föräldrarna sa, framstod de ändå hela tiden som glada. Barnen var i åldrarna 4 till 13, med täta mellanrum och verkade också själva trivas med den stora syskonskaran. Vid ett tillfälle filmade man bara mamman som satt utomhus en varm sommardag med det yngsta barnet i knäet. Det var en 4-årig flicka med bara lite hår på huvudet. De tunna, ljusa lockarna glänste i solens sken. Hon tittade rakt in i kameran med sina stora, blå ögon och höll om mamman. ”Jag lever för mina barn”, sa mamman och kysste flickan på huvudet. Flickan skrattade till och vände blicken mot mamman som log kärleksfullt mot sin lilla dotter. Då stängde jag av tv:n.
”Jag lever för mina barn” ekade i mitt huvud. Jag hade också levt för mitt barn. Vad levde jag för nu? Släkt och vänner? Nej, de släktingar jag förut haft kontakt med, bodde nu någonstans utomlands, förutom pappa som bodde på sjukhem. Pappa var senil och glömde ofta bort vem jag var. Det hade han varit sedan mamma dog av hjärtinfarkt. Vänner hade jag inga kvar, bara gamla barndomsvänner som man tappat kontakten med. Förutom Ewa kanske, men hon var ju bara min psykolog. Det var hennes jobb att lyssna och stötta mig, så som vänner gör. Jag tittade på Cleo, som satt sig upp och tittade på mig. Dessa tankar angående min anledning att fortsätta leva har dykt upp många gånger de senaste tre åren. Alla gånger har Cleo gett mig en hoppfull blick. Då har jag alltid tänkt att jag måste fortsätta kämpa, och leva för Cleo. Den här gången fanns inget hopp i Cleos blick. Den var istället uppgiven och full av sorg. Det var som om Cleo äntligen förstod och delade min smärta, men att den trots det fortfarande var för tung för oss båda att bära inom oss.
-”Är det dags Cleo?”, frågade jag tyst. Cleo såg på mig en lång stund med sina mörka, förstående ögon, innan hon långsamt gick till ytterdörren. Där satte hon sig och väntade på att jag skulle komma. Jag satt kvar en stund för att tänka igenom det beslut jag så länge velat ta. Jag reste mig ur fåtöljen och hämtade ett inramat fotografi från bokhyllan. Fotografiet föreställde mig, John och Julia tillsammans en solig dag. I bakgrunden syns en mycket vacker och oändlig utsikt. Platsen där fotot är taget besökte vi ofta. Det var högt uppe på ett berg, där Julia älskade att vara. Vi är en enda lycklig familj, och ingen är ensam. John och jag håller tillsammans i Julia i varsin hand. Hon är inte speciellt lik någon av oss, utan har nästan alldeles egna ansiktsdrag. Hon ler och tittar rakt in i kameran. Jag kan inte låta bli att le när jag ser henne på fotot. När Julia var i livet utstrålade hon en sådan typ av glädje som kunde få en dödsdömd att le. Jag kramade om fotografiet. Det här var det enda sättet. Jag kände ingen ångest när jag gick till Cleo och sa tyst
-”Du har rätt Cleo. Vi har rätt. Det blir bäst såhär.” Sedan lämnade vi lägenheten. Jag, Cleo och det underbara fotografiet. Cleo, Erika, John och Julia. Tillsammans lämnade vi livet.
Den blodiga och magra kvinnokroppen omfamnade en Golden Retriever. Nära intill låg ett inramat fotografi, där glaset spruckit sönder.
-”Usch”
-”Ja, det är tragiskt att sånt här ska behöva inträffa.”
-”Verkligen. Så hon hoppade alltså därifrån?”, sa polismannen och tittade upp emot klippkanten.
-”Ja, som det verkar. Om inte någon knuffade henne förstås, men det mesta tyder på att hon hoppat självmant.”, svarade den andre polismannen. Han plockade upp fotot och såg på det en stund.
-”Fotot ser ut att vara taget där uppifrån, på berget. På ungefär samma ställe hon hoppade från. Den här platsen betydde kanske mycket för henne.”
-”Det skulle inte förvåna mig om den gjorde det.” De båda polismännen stod länge tysta och granskade den lyckliga familjen på fotografiet. Båda fastnade för den lilla flickans leende och glittrande ögon.
-”Hur tror du flickan kommer att ta det?”
-”Jag tror inte att den flickan finns. Hade hon funnits skulle hon nog aldrig ha hoppat.” Polismannen hade rätt i det han sa, och dolt inom den döda kvinnan fanns ändå ett leende. Ett leende av lättnad. Hon skriker inte mer.


© Sanna Håkansson